Vår

Jag har alltid tyckt att det låter så klyschigt när man talar om hur glad man blir när ljuset återvänder. Så det tar emot lite att erkänna att det är härligt med solen och våren.


Tack Pär och Schnauzern för glass och promenadsällskap.

Den dyra nåden

När jag sitter på stadsbiblioteket och försöker vara effektiv och ta igen en av alla mina rester hittar jag tankar tänkta av en stor man.

Dietrich Bonhoeffer. Tysk luthersk teolog som dog i ett koncentrationsläger under andra världskriget och som dessförinnan skrev tänkvärda böcker och var med och planerade 20 juli-attentatet mot Hitler.

Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse om den billiga respektive den dyra nåden. Den billiga nåden är nåden som princip, nåden som fråntar människan hennes ansvar. Den är nåden som förlåter synden och inte syndaren. Den dyra nåden är dyr för att den kräver något men nåd för att den kommer från Gud. Den dyra nåden kräver efterföljelse.

Idag är nåd ett ord som bara nämns i kyrkan. Som inte finns i populärandlighetens språkbruk. Men översätt nåd med kärlek så blir innebörden tydligare. Idag handlar livet ofta om egna erfarenheter, om att utvecklas, om att hitta harmoni, om kickar och om självförverkligande. Det är inte dåliga saker, men det blir tomt om det är det enda. Om allt fokuseras på den egna individen.

På ett sätt är kärleken som princip en fantastisk tanke. Gud som älskar oss oavsett, överallt annat. Det finns dock något farligt med kärleken som inte längre är en gåva, som är något självklart så någonstans lockas jag av Bonhoeffers tanke på att kärleken eller nåden blir än större om den också kräver något av oss. Den dyra kärleken (eller nåden) blir uppmaningen att aktivit leva i kärlek (förlåtelse), att förkroppsliga Guds kärlek på jorden.

Vuxen

Jag tror att jag blev vuxen igår. Inte bara för att jag fyllde 25 år utan för att jag tog KÖRKORT!

Det har varit mitt mål för hösten/vintern och igår körde jag alltså upp. Få gånger i mitt liv har jag varit lika nervös. Inspektören var knäpptyst och när jag hade kört klart och parkerat tog han fram sina papper och kryssade långsamt för de moment vi gått igenom. Det kändes som en evighet, sen sa han grattis. Då började jag gråta. Ja, jag är lite lätt känslosam.

Det har varit en liten bergochdalbana det här med att ta körkort. Jag började någon gång när jag var 17-18 och körde lite sporadiskt med pappa. Jag var egentligen aldrig särskilt motiverad. Det fanns ju tunnelbana. Så gjorde jag teoriprovet och det gick ju bra. Teori är min grej, särskilt om det praktiska innebär att backa runt hörn eller byta fil. Så krockade pappa med en spårvagn och så tyckte jag att det mest var läskigt och tråkigt att köra bil och som sagt var min motivation inte på topp sen innan. Så jag la ner projektet körkort.

Först när Laban började gå på dagis kändes körkort riktigt lockande så jag och pappa satte igång att övningsköra igen i augusti. Till en början överraskade jag mig själv med att köra riktigt bra. Sen missade jag ett teoriprov för att jag kom dit en dag för sent och i november krockade vi nästan med en galning som svängde in framför mig på Nynäsvägen och då var jag nästan sugen på att ge upp.

Idag har jag kört farbror Bil (Ivars Renault Mégane kallas för detta eftersom hans brorsson Isak kallar olika bilar för moffa bil, faffa bil osv.) alldeles själv. Det var nervöst. Jag fickparkerade dock som en gud i Bagarmossen. Kanske beror på att jag hade racerhandskarna på mig.

Det här med bil är klurigt. Helt oförsvarbart när det handlar om miljön, men ändå nödvändigt. Nu när vi har Laban, som ju är en ganska speciell hund, så skulle vi inte klara oss utan bilen. Så är det bara. Sen hoppas jag att vi inte bara åker bil för att vi är lata, om andra alternativ faktiskt är möjliga.

När jag börjar tjäna pengar har vi lovat oss själva att det blir en miljöbil istället. Kanske en Prius som Gunnar har. Eller så finns det något ännu mer miljövänligt då. Utvecklingen går ju frammåt. Om än aningen långsamt. Det är det positiva med att oljan snart är slut. Att nya alternativ inte är någon fråga, det är ett måste. Och då finns det ju ingen anledning till att det skulle bli några omiljövänliga sådana, eller?

Saddam och döden

Saddam avrättades för några dagar sedan och nu rapporteras det om att hans bror ska gå samma väg. FNs nye generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon har kommenterat det hela med att säga att varje land bestämmer själv om man vill tillämpa avrättning eller ej. Så nu jublar väl alla dödsstraffsanhängare i USA och Kina.

Att Saddam var en galning med alldeles för mycket makt som beordrade fruktansvärda saker är det ingen tvekan om. Men först och främst var han ändå människa och därför har han vissa rättigheter. En av dessa rättigheter är slippa bli dömd till döden.

I Sverige har vi haft sammanhängande fred sedan någon gång i början på 1800-talet tror jag. Vi har ingen större erfarenhet av folkmord och förföljelse. Detta har kanske gjort oss naiva. Jag tror att det är bra i så fall. Det behövs människor som är naiva ibland, som ställer sig upp och skriker att nej, det är inte ok med dödsstraff, inte ens för monster som Saddam. Det behövs människor som inte är kränkta och arga som utifrån kan säga att detta är inte rätt.

Sen måste vi vara ödmjuka att inse att om det var vår familj, vårt folk och vår historia som blivit utsatt för de saker som Saddam utsatt bland annat kurderna för så kanske det inte skulle vara lika enkelt. Hatet måste få finnas där, att människor är arga kan vi inte ändra på och ska inte heller försöka. I ilskan finns en drivkraft och som kan vändas till något som kan ta de drabbade vidare. Men vi som står lite bredvid måste visa på andra vägar till upprättelse och något som kanske kan växa till försoning.

Vi kan tillexempl visa på sanningskommissionen i Sydafrika efter apartheidtiden. Där fick kränkta människor upprättelse och förrövare kunde be om amnesti. Det är inte enkelt, det är smärtsamt, men det är en väg framåt. För att döda Saddam gör inget av det han gjorde ogjort. Idag finns i Sydafrika ett av världens starkaste skydd mot diskriminering och det gäller inte bara när det handlar om etnicitet utan också i fråga om religion, kön och sexualitet.

Det är ingen enkel fråga och att komma utifrån och säga vad som är rätt och fel känns lätt förmätet. Men det känns inte heller som vi har något val. Dödsstraff är alltid fel menar jag. Även när det gäller Saddam, eller Hitler för den delen. Dessutom gjorde den snabba avrättningen att Saddam aldrig hann ställas till svars för alla de andra brotten han gjort sig skyldig till och det är synd.

40

I fyrtio år
vandrar
Moses genom öknen
-litar på att Gud finns där mitt ibland dem i vandringen

I fyrtio dagar
fastar
Jesus i vildmarken
-litar på att Gud finns där i hungern, törsten och frestelsen

I fyrtio veckor
bär
Maria sitt barn
-litar på att Gud finns där, närmare än hennes eget hjärta


Andra bloggar om: teologi

Liten grön om gröna grisar

Vaknade med huvudvärk och har slösurfat framför datorn istället för att göra alla de där viktiga, nyttiga och bara-en-vecka-kvar-till-jul-sakerna som jag hade tänkt. Som tur var råkade jag surfa in på en roliga hemsida där man kan prenumerera på t-shirts. Till varje t-shirt hör en liten tanke eller berättelse. Ibland är de bara smålustiga och ibland riktigt tänkvärda.

Det här är min favorit. Tyvärr syns inte texten så bra på bilden. Den lyder: I may be smart inside but I'm too afraid to show it.

En annan är en turkosgrön t-shirt som ställer frågor kring forskning. Några forskare i Taiwan har genmanipulerat grisar så att de lyser i mörkret. Poängen med detta? Roligt? Etiskt försvarbart?

Enligt forskarna kan dessa gröna grisar vara ett viktigt steg i stamcellsforskningen runt cancer. Tro nu inte att jag som kristen atomatiskt är emot stamcellsforskning för det är jag inte alls. Jag har en vän som är diabetiker. Hans livskvalite skulle kunna förbättras avsevärt om stamcellsforskningen hittade en lösning på hur man kunde skapa insulinproducerande celler och cancerns gåta kanske aldrig får ett svar, men nya behandlingsmetoder är värda en hel del. Allra helst skulle jag önska att AIDS vaccinet finns där någonstans också, men jag vet inte ens om det har med stamceller att göra.

Jag tycker dock att de etiska och moraliska frågorna är viktiga att ställa. Vilka djurförsök som är försvarbara och vilka som inte är det har jag inte tillräklig kunskap för att avgöra tyvärr. Kanske vet vi det inte förrän efteråt. Detta är inte skäl nog till att sluta fråga.

Andra bloggar om: forskning

Pusselbitar

Tron och relationen till Gud bygger på flera olika bitar. En klok människa skrev en gång upp dessa pusselbitar på ett mycket tydligt sätt. Gud och gudstron handlar om:

- Liv och handling
- Lära och teologi
- Upplevelser
- Bön, gudstjänst och meditation
- Tillhörighet

Det är inte frågan om att den ena biten är bättre än den andra utan att de olika bitarna förstärker varandra. Saknas något blir det skevt. De egna upplevelserna kan vara häftiga, men efter ett tag räcker de inte till att fylla livet. Bönen blir ofta starkare där tillhörighet och gemenskap finns. Läran och teologin kan göra livet tydligt, men införlivas den inte i vardagen betyder den tillslut ingenting.

Jag har dock funderat en del på den första punkten. Om inte den skulle kunna stå för sig själv. De flesta av mina vänner är inte troende. De ber inte och firar inte gudstjänst, de säger sig inte ha några andliga upplevelser. Ändå är deras liv och deras handlingar en del av Gud på jorden. På olika sätt visar de på kärleken. Det kanske är förmätet av mig att tolka in Gud på det här sättet. Att säga att de visst har en Gudsrelation, när de själva förnekar det. Vem är jag att bedöma det. Men utifrån min berättelse är det så. Jag måste väl bara vara medveten om att det är just min syn och inte den objektiva sanningen.

Patrik skriver väldigt fint om tron som ett val, om hur vi kan välja att leva i en berättelse där Gud finns eller välja en berättelse utan Gud. Jag har valt Gud i min verklighet, men jag respekterar att andra kommer fram till ett annat val. Ändå kan jag inte sluta se Gud i deras liv. Förlåt.

När jag pluggade upplevde jag en skevhet i förhållande till Gud. Allt fokus hamnade på teologin och livet, handlingen, bönen och gudstjänsten fick mindre plats. Kanske en av anledningarna till att jag tillslut fick så svårt att tänka själv kring teologin. Att verkligheten runtomkring hade urvattnats och teologin blev det enda jag hade. Jag saknade liv att applicera på den. Jag kunde inte känna något för de abstrakta tankarna för att jag saknade pusselbitar som de kunde knyta an till.

Efter en termins studieuppehåll med fokus på andra bitar börjar tankarna och åsikterna återvända. Jobbet med de gamla ger mig Gud i livet.

Den kloka mannen som gav mig namnen på pusselbitarna sa också att målet alltid måste vara den älskande människan och inte egna andliga erfarenheter. Här handlar det tyvärr inte om ett enkelt val (som att tro på Gud.... hur enkelt det nu är) utan om en daglig kamp. En önskan om att älska och säga det med hela livet.

Andra bloggar om: teologi