40

I fyrtio år
vandrar
Moses genom öknen
-litar på att Gud finns där mitt ibland dem i vandringen

I fyrtio dagar
fastar
Jesus i vildmarken
-litar på att Gud finns där i hungern, törsten och frestelsen

I fyrtio veckor
bär
Maria sitt barn
-litar på att Gud finns där, närmare än hennes eget hjärta


Andra bloggar om: teologi

Liten grön om gröna grisar

Vaknade med huvudvärk och har slösurfat framför datorn istället för att göra alla de där viktiga, nyttiga och bara-en-vecka-kvar-till-jul-sakerna som jag hade tänkt. Som tur var råkade jag surfa in på en roliga hemsida där man kan prenumerera på t-shirts. Till varje t-shirt hör en liten tanke eller berättelse. Ibland är de bara smålustiga och ibland riktigt tänkvärda.

Det här är min favorit. Tyvärr syns inte texten så bra på bilden. Den lyder: I may be smart inside but I'm too afraid to show it.

En annan är en turkosgrön t-shirt som ställer frågor kring forskning. Några forskare i Taiwan har genmanipulerat grisar så att de lyser i mörkret. Poängen med detta? Roligt? Etiskt försvarbart?

Enligt forskarna kan dessa gröna grisar vara ett viktigt steg i stamcellsforskningen runt cancer. Tro nu inte att jag som kristen atomatiskt är emot stamcellsforskning för det är jag inte alls. Jag har en vän som är diabetiker. Hans livskvalite skulle kunna förbättras avsevärt om stamcellsforskningen hittade en lösning på hur man kunde skapa insulinproducerande celler och cancerns gåta kanske aldrig får ett svar, men nya behandlingsmetoder är värda en hel del. Allra helst skulle jag önska att AIDS vaccinet finns där någonstans också, men jag vet inte ens om det har med stamceller att göra.

Jag tycker dock att de etiska och moraliska frågorna är viktiga att ställa. Vilka djurförsök som är försvarbara och vilka som inte är det har jag inte tillräklig kunskap för att avgöra tyvärr. Kanske vet vi det inte förrän efteråt. Detta är inte skäl nog till att sluta fråga.

Andra bloggar om: forskning

Pusselbitar

Tron och relationen till Gud bygger på flera olika bitar. En klok människa skrev en gång upp dessa pusselbitar på ett mycket tydligt sätt. Gud och gudstron handlar om:

- Liv och handling
- Lära och teologi
- Upplevelser
- Bön, gudstjänst och meditation
- Tillhörighet

Det är inte frågan om att den ena biten är bättre än den andra utan att de olika bitarna förstärker varandra. Saknas något blir det skevt. De egna upplevelserna kan vara häftiga, men efter ett tag räcker de inte till att fylla livet. Bönen blir ofta starkare där tillhörighet och gemenskap finns. Läran och teologin kan göra livet tydligt, men införlivas den inte i vardagen betyder den tillslut ingenting.

Jag har dock funderat en del på den första punkten. Om inte den skulle kunna stå för sig själv. De flesta av mina vänner är inte troende. De ber inte och firar inte gudstjänst, de säger sig inte ha några andliga upplevelser. Ändå är deras liv och deras handlingar en del av Gud på jorden. På olika sätt visar de på kärleken. Det kanske är förmätet av mig att tolka in Gud på det här sättet. Att säga att de visst har en Gudsrelation, när de själva förnekar det. Vem är jag att bedöma det. Men utifrån min berättelse är det så. Jag måste väl bara vara medveten om att det är just min syn och inte den objektiva sanningen.

Patrik skriver väldigt fint om tron som ett val, om hur vi kan välja att leva i en berättelse där Gud finns eller välja en berättelse utan Gud. Jag har valt Gud i min verklighet, men jag respekterar att andra kommer fram till ett annat val. Ändå kan jag inte sluta se Gud i deras liv. Förlåt.

När jag pluggade upplevde jag en skevhet i förhållande till Gud. Allt fokus hamnade på teologin och livet, handlingen, bönen och gudstjänsten fick mindre plats. Kanske en av anledningarna till att jag tillslut fick så svårt att tänka själv kring teologin. Att verkligheten runtomkring hade urvattnats och teologin blev det enda jag hade. Jag saknade liv att applicera på den. Jag kunde inte känna något för de abstrakta tankarna för att jag saknade pusselbitar som de kunde knyta an till.

Efter en termins studieuppehåll med fokus på andra bitar börjar tankarna och åsikterna återvända. Jobbet med de gamla ger mig Gud i livet.

Den kloka mannen som gav mig namnen på pusselbitarna sa också att målet alltid måste vara den älskande människan och inte egna andliga erfarenheter. Här handlar det tyvärr inte om ett enkelt val (som att tro på Gud.... hur enkelt det nu är) utan om en daglig kamp. En önskan om att älska och säga det med hela livet.

Andra bloggar om: teologi

Juloratoriet

Jag läser juloratoriet och trodde att jag skulle få någon form av julstämning. Boken handlar inte om julen. Den är ett litet mirakel i sig.

"Till Gud är det alltid exakt lika långt... Vi är alla av samma stoft. Vi är inuti och omkring varandra. Kropparna är idéer, förslag, förtätningar. Våra tankar är vår verklighet..."

"Det finns människor vars väsen är flerfaldigt. De orkar fördubbla, ja tiodubbla sin existens och närvaro. De uppenbarar sig hos dem som har det svårt, hos dem som inte har någon att dela sin sorg eller glädje med. De går genom livet med långa känselspröt."

Göran Tunström, Juloratoriet

Nu kan jag nästan gifta mig

Jag bestämde mig en gång för att jag aldrig ska gifta mig förrän homosexuella får vigas i kyrkan på samma vilkor som hetrosexuella.

När de första välsignelseakterna av ingånget partnerskap började anordnas så kallades de förbön och man avrådde från att göra det vigsellikt. Istället skulle det vara något privat och med själavårdande inslag. Vad man egentligen menade med detta vet jag inte riktigt. Men att man ville lova att älska varandra i nöd och lust skulle alltså inte att vara något att fira öppet tillsammans med släkt, vänner och Gud. Som tur var har det funnits präster som ändå gjort det till något högtidligt och fint för de par som har valt att ta emot kyrkans välsignelse.

I veckan beslutade kyrkostyrelsen om en ny ordning för partnerskapsvälsignelse. Ärkebiskop Anders Wejryd säger så här i Kyrkans tidning :

– Människor som vill leva i en trofast kärleksrelation kan nu erbjudas välsignelse över sin relation i en offentlig gudstjänst. Det är ett viktigt beslut!

För mig är det alltså ett viktigt steg att betona att det handlar om en offentlig gudstjänst. Att den homosexuella kärleken inte är något fult och skamligt som ska gömmas undan och som möjligtvis kan välsignas i ett litet privat sammanhang i något själavårdssyfte.

Det som nu har blivit Pride-festivalen arrangerades första gången 1979 under namnet Homosexuella befrielseveckan. Redan året därpå började man fira kärlekens mässa som avslutning. För många som aldrig känt sig välkomna i kyrkan var det en vändpunkt. Prästen Ludvig Jönsson, som var kyrkoherde i stockholms domkyrkoförsamling och den som öppnade kyrkportarna för Kärlekens mässa, sa

- Där kärlek sker, sker något heligt.

Jag är övertygad om att han har rätt.


(Så nu kan jag alltså gifta mig, måste bara bli sugen på det först, bli friad till eller ta saken i egna händer och fria. Men det dröjer nog några år det. Vi har inte så bråttom.)

Vaka

Igår satt jag bredvid en man när han tog sitt sista andetag.

Jag höll hans hand. Den var varm, länge.

Jag önskar att det lämnat spår i huden, i handflatan, i fingertopparnas snirkliga tryck.

Inuti mig finns han kvar.

Den deprimerade reportern

Igår såg jag dokumentären Den deprimerade reportern på TV. Den väckte många tankar som jag burit med mig idag. Tankar och funderingar kring det lite mer fyrkantiga som diagnos och behandling och det större, som bemötande och det unika med varje individ och därmed varje individs depression.

Den deprimerade reporten, jag har tyvärr glömt hans namn, hade hamnat i en djup depression. Till skilnad från den "vanliga" patienten var han oerhört inläst på ämnet då hans intention tidigare varit att göra en dokumentär om just depressioner. Han visste alltså vad det fanns för olika behandlingsmetoder och hade läst utredningar om hur väl dessa fungerade. Alltså kunde han tydligt säga vad han ville ha, nämligen ETC och medicin. Det dröjde trots detta tre månader innan han kunde börja sin elbehandling. Tre månader av lidande.

Reportern betonade vikten av tala om depressionen som en sjukdom. Inte för att stämpla människor utan för att ge dem hopp. Jag tror att det är bra. På samma sätt som det inte går att säga till en förlamad (om man inte är Jesus) "Ta din bädd och gå" så kan man inte be en deprimerad människa att skärpa sig. Alltså tror jag det finns något hoppfult i diagnosen. Den säger att du har en sjukdom. Dessa negativa tankar och denna orkeslöshet är inte du. Det handlar inte om att bita ihop och kämpa vidare. Det handlar om att hitta rätt hjälp. Diagnosen kanske också kan vara ett sätt att lättare acceptera att så här är det nu. Just nu är det nattsvart, men det skulle kanske inte behöva vara så. Diagnosen kan också avskriva viss skuld på det sättet att man kan tillåter sig själv att vara just så förlamad som man är och inte kräver av sig själv att man ska orka det som man gör när man inte är inne i en djup depression.

Där menar jag dock att man måste vara skeptisk mot att alla med en diagnos ska ha samma behandling. För någon behövs terapi, KBT eller psykodynamisk, för någon annan räcker mediciner och för en tredje behövs en kombination.

Vi är unika och vi är komplicerade. Vi finns i ett sammanhang och vi behöver bli sedda som dem vi är. Vi är en kropp och en själ och de går inte att skilja åt.

Jag tror dessutom att den psykodynamiska teorin snuddar vid något av det allra viktigast då den säger att det inte är metoden som är det viktigaste utan relationen som uppstår mellan terapeuten och patienten. Där vill jag inkludera allt bemötande. Det handlar om respekt, om att bli bemött med värme och medkänsla om att få känna att man är en människa som är värd hur mycket som helst.

Miljömärkt?

Jag har en fundering kring det här med krav. Är det verkligen så att det är bra för miljön att vi köper kravmärkt. Självklart är det bättre än att inte göra det. Men är det bra?

Handlar det inte i vis mån om att fly från skulden och det dåliga samvetet. Istället för att ifrågasätta om jag verkligen behöver produkten i fråga, så köper jag den ekologiska varianten, betalar några kronor extra och känner mig som en god människa.

Igår var jag på konsum och blev sugen på kikärtor. Jag sträcker mig efter Saltå kvarns kravmärkta koncervburk och upptäcker samtidigt att samma märke finns som torkade (heter det så?) kikärtor. Också dessa är ekologiska. Jag blir nästan irriterad. Fan att det ska vara så svårt att få känna sig som en duktig människa. Inser ju snabbt att det är oerhört mycket mer miljövänligt att köpa de torkade kikärtorna där säkert fem, sex konservburkar färdiga ärtor ryms i bara en liten, liten kartong. Tänk vilken besparing det innebär i frakt.


På båda dessa varor finns ett kravmärke. Jag kan välja den enkla och smidiga lösningen med koncervburken och slippa allt grejs med att lägga i blöt och koka flera timmar. Men det ger mig inte längre samma skuldlättnad.

Med tanke på hur lite jag har att göra på dagarna så hade jag inte något val. Och det blev inte burken på bilden. (Även om den är väldigt fin)

Liten grön är:

*en plats där jag tänker skriva saker att ställa krav på mig själv att det ska vara bra, genomtänkt och unikt. En kravlös blogg om man nu kan önska sig det utan att därmed ställa orimliga krav.

*mina tankar om tro, miljö, kyrka, etik, politik och samhället i stort.

*stulet från en vegetarisk kokbok, Schücks Gröna, där smårätterna kallades just detta, medan huvudrätterna fanns under rubriken stor grön.