Den dyra nåden

När jag sitter på stadsbiblioteket och försöker vara effektiv och ta igen en av alla mina rester hittar jag tankar tänkta av en stor man.

Dietrich Bonhoeffer. Tysk luthersk teolog som dog i ett koncentrationsläger under andra världskriget och som dessförinnan skrev tänkvärda böcker och var med och planerade 20 juli-attentatet mot Hitler.

Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse om den billiga respektive den dyra nåden. Den billiga nåden är nåden som princip, nåden som fråntar människan hennes ansvar. Den är nåden som förlåter synden och inte syndaren. Den dyra nåden är dyr för att den kräver något men nåd för att den kommer från Gud. Den dyra nåden kräver efterföljelse.

Idag är nåd ett ord som bara nämns i kyrkan. Som inte finns i populärandlighetens språkbruk. Men översätt nåd med kärlek så blir innebörden tydligare. Idag handlar livet ofta om egna erfarenheter, om att utvecklas, om att hitta harmoni, om kickar och om självförverkligande. Det är inte dåliga saker, men det blir tomt om det är det enda. Om allt fokuseras på den egna individen.

På ett sätt är kärleken som princip en fantastisk tanke. Gud som älskar oss oavsett, överallt annat. Det finns dock något farligt med kärleken som inte längre är en gåva, som är något självklart så någonstans lockas jag av Bonhoeffers tanke på att kärleken eller nåden blir än större om den också kräver något av oss. Den dyra kärleken (eller nåden) blir uppmaningen att aktivit leva i kärlek (förlåtelse), att förkroppsliga Guds kärlek på jorden.

Vuxen

Jag tror att jag blev vuxen igår. Inte bara för att jag fyllde 25 år utan för att jag tog KÖRKORT!

Det har varit mitt mål för hösten/vintern och igår körde jag alltså upp. Få gånger i mitt liv har jag varit lika nervös. Inspektören var knäpptyst och när jag hade kört klart och parkerat tog han fram sina papper och kryssade långsamt för de moment vi gått igenom. Det kändes som en evighet, sen sa han grattis. Då började jag gråta. Ja, jag är lite lätt känslosam.

Det har varit en liten bergochdalbana det här med att ta körkort. Jag började någon gång när jag var 17-18 och körde lite sporadiskt med pappa. Jag var egentligen aldrig särskilt motiverad. Det fanns ju tunnelbana. Så gjorde jag teoriprovet och det gick ju bra. Teori är min grej, särskilt om det praktiska innebär att backa runt hörn eller byta fil. Så krockade pappa med en spårvagn och så tyckte jag att det mest var läskigt och tråkigt att köra bil och som sagt var min motivation inte på topp sen innan. Så jag la ner projektet körkort.

Först när Laban började gå på dagis kändes körkort riktigt lockande så jag och pappa satte igång att övningsköra igen i augusti. Till en början överraskade jag mig själv med att köra riktigt bra. Sen missade jag ett teoriprov för att jag kom dit en dag för sent och i november krockade vi nästan med en galning som svängde in framför mig på Nynäsvägen och då var jag nästan sugen på att ge upp.

Idag har jag kört farbror Bil (Ivars Renault Mégane kallas för detta eftersom hans brorsson Isak kallar olika bilar för moffa bil, faffa bil osv.) alldeles själv. Det var nervöst. Jag fickparkerade dock som en gud i Bagarmossen. Kanske beror på att jag hade racerhandskarna på mig.

Det här med bil är klurigt. Helt oförsvarbart när det handlar om miljön, men ändå nödvändigt. Nu när vi har Laban, som ju är en ganska speciell hund, så skulle vi inte klara oss utan bilen. Så är det bara. Sen hoppas jag att vi inte bara åker bil för att vi är lata, om andra alternativ faktiskt är möjliga.

När jag börjar tjäna pengar har vi lovat oss själva att det blir en miljöbil istället. Kanske en Prius som Gunnar har. Eller så finns det något ännu mer miljövänligt då. Utvecklingen går ju frammåt. Om än aningen långsamt. Det är det positiva med att oljan snart är slut. Att nya alternativ inte är någon fråga, det är ett måste. Och då finns det ju ingen anledning till att det skulle bli några omiljövänliga sådana, eller?

Saddam och döden

Saddam avrättades för några dagar sedan och nu rapporteras det om att hans bror ska gå samma väg. FNs nye generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon har kommenterat det hela med att säga att varje land bestämmer själv om man vill tillämpa avrättning eller ej. Så nu jublar väl alla dödsstraffsanhängare i USA och Kina.

Att Saddam var en galning med alldeles för mycket makt som beordrade fruktansvärda saker är det ingen tvekan om. Men först och främst var han ändå människa och därför har han vissa rättigheter. En av dessa rättigheter är slippa bli dömd till döden.

I Sverige har vi haft sammanhängande fred sedan någon gång i början på 1800-talet tror jag. Vi har ingen större erfarenhet av folkmord och förföljelse. Detta har kanske gjort oss naiva. Jag tror att det är bra i så fall. Det behövs människor som är naiva ibland, som ställer sig upp och skriker att nej, det är inte ok med dödsstraff, inte ens för monster som Saddam. Det behövs människor som inte är kränkta och arga som utifrån kan säga att detta är inte rätt.

Sen måste vi vara ödmjuka att inse att om det var vår familj, vårt folk och vår historia som blivit utsatt för de saker som Saddam utsatt bland annat kurderna för så kanske det inte skulle vara lika enkelt. Hatet måste få finnas där, att människor är arga kan vi inte ändra på och ska inte heller försöka. I ilskan finns en drivkraft och som kan vändas till något som kan ta de drabbade vidare. Men vi som står lite bredvid måste visa på andra vägar till upprättelse och något som kanske kan växa till försoning.

Vi kan tillexempl visa på sanningskommissionen i Sydafrika efter apartheidtiden. Där fick kränkta människor upprättelse och förrövare kunde be om amnesti. Det är inte enkelt, det är smärtsamt, men det är en väg framåt. För att döda Saddam gör inget av det han gjorde ogjort. Idag finns i Sydafrika ett av världens starkaste skydd mot diskriminering och det gäller inte bara när det handlar om etnicitet utan också i fråga om religion, kön och sexualitet.

Det är ingen enkel fråga och att komma utifrån och säga vad som är rätt och fel känns lätt förmätet. Men det känns inte heller som vi har något val. Dödsstraff är alltid fel menar jag. Även när det gäller Saddam, eller Hitler för den delen. Dessutom gjorde den snabba avrättningen att Saddam aldrig hann ställas till svars för alla de andra brotten han gjort sig skyldig till och det är synd.