Den dyra nåden

När jag sitter på stadsbiblioteket och försöker vara effektiv och ta igen en av alla mina rester hittar jag tankar tänkta av en stor man.

Dietrich Bonhoeffer. Tysk luthersk teolog som dog i ett koncentrationsläger under andra världskriget och som dessförinnan skrev tänkvärda böcker och var med och planerade 20 juli-attentatet mot Hitler.

Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse om den billiga respektive den dyra nåden. Den billiga nåden är nåden som princip, nåden som fråntar människan hennes ansvar. Den är nåden som förlåter synden och inte syndaren. Den dyra nåden är dyr för att den kräver något men nåd för att den kommer från Gud. Den dyra nåden kräver efterföljelse.

Idag är nåd ett ord som bara nämns i kyrkan. Som inte finns i populärandlighetens språkbruk. Men översätt nåd med kärlek så blir innebörden tydligare. Idag handlar livet ofta om egna erfarenheter, om att utvecklas, om att hitta harmoni, om kickar och om självförverkligande. Det är inte dåliga saker, men det blir tomt om det är det enda. Om allt fokuseras på den egna individen.

På ett sätt är kärleken som princip en fantastisk tanke. Gud som älskar oss oavsett, överallt annat. Det finns dock något farligt med kärleken som inte längre är en gåva, som är något självklart så någonstans lockas jag av Bonhoeffers tanke på att kärleken eller nåden blir än större om den också kräver något av oss. Den dyra kärleken (eller nåden) blir uppmaningen att aktivit leva i kärlek (förlåtelse), att förkroppsliga Guds kärlek på jorden.