Nu kan jag nästan gifta mig

Jag bestämde mig en gång för att jag aldrig ska gifta mig förrän homosexuella får vigas i kyrkan på samma vilkor som hetrosexuella.

När de första välsignelseakterna av ingånget partnerskap började anordnas så kallades de förbön och man avrådde från att göra det vigsellikt. Istället skulle det vara något privat och med själavårdande inslag. Vad man egentligen menade med detta vet jag inte riktigt. Men att man ville lova att älska varandra i nöd och lust skulle alltså inte att vara något att fira öppet tillsammans med släkt, vänner och Gud. Som tur var har det funnits präster som ändå gjort det till något högtidligt och fint för de par som har valt att ta emot kyrkans välsignelse.

I veckan beslutade kyrkostyrelsen om en ny ordning för partnerskapsvälsignelse. Ärkebiskop Anders Wejryd säger så här i Kyrkans tidning :

– Människor som vill leva i en trofast kärleksrelation kan nu erbjudas välsignelse över sin relation i en offentlig gudstjänst. Det är ett viktigt beslut!

För mig är det alltså ett viktigt steg att betona att det handlar om en offentlig gudstjänst. Att den homosexuella kärleken inte är något fult och skamligt som ska gömmas undan och som möjligtvis kan välsignas i ett litet privat sammanhang i något själavårdssyfte.

Det som nu har blivit Pride-festivalen arrangerades första gången 1979 under namnet Homosexuella befrielseveckan. Redan året därpå började man fira kärlekens mässa som avslutning. För många som aldrig känt sig välkomna i kyrkan var det en vändpunkt. Prästen Ludvig Jönsson, som var kyrkoherde i stockholms domkyrkoförsamling och den som öppnade kyrkportarna för Kärlekens mässa, sa

- Där kärlek sker, sker något heligt.

Jag är övertygad om att han har rätt.


(Så nu kan jag alltså gifta mig, måste bara bli sugen på det först, bli friad till eller ta saken i egna händer och fria. Men det dröjer nog några år det. Vi har inte så bråttom.)