Igår satt jag bredvid en man när han tog sitt sista andetag.
Jag höll hans hand. Den var varm, länge.
Jag önskar att det lämnat spår i huden, i handflatan, i fingertopparnas snirkliga tryck.
Inuti mig finns han kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vart tar vi vägen sen...när vi tagit det sista andetaget här...?
Allt jag kunde tänka var att varför stannar inte tiden. Var är ljusskenet, jordbävningen eller åskan. Hur kan en människa bara sluta finnas här med oss?
Nästa fråga blir ju dock, vad händer sen.
mm...varför stannar inte tiden...hmm...
Skicka en kommentar