Juloratoriet

Jag läser juloratoriet och trodde att jag skulle få någon form av julstämning. Boken handlar inte om julen. Den är ett litet mirakel i sig.

"Till Gud är det alltid exakt lika långt... Vi är alla av samma stoft. Vi är inuti och omkring varandra. Kropparna är idéer, förslag, förtätningar. Våra tankar är vår verklighet..."

"Det finns människor vars väsen är flerfaldigt. De orkar fördubbla, ja tiodubbla sin existens och närvaro. De uppenbarar sig hos dem som har det svårt, hos dem som inte har någon att dela sin sorg eller glädje med. De går genom livet med långa känselspröt."

Göran Tunström, Juloratoriet

Nu kan jag nästan gifta mig

Jag bestämde mig en gång för att jag aldrig ska gifta mig förrän homosexuella får vigas i kyrkan på samma vilkor som hetrosexuella.

När de första välsignelseakterna av ingånget partnerskap började anordnas så kallades de förbön och man avrådde från att göra det vigsellikt. Istället skulle det vara något privat och med själavårdande inslag. Vad man egentligen menade med detta vet jag inte riktigt. Men att man ville lova att älska varandra i nöd och lust skulle alltså inte att vara något att fira öppet tillsammans med släkt, vänner och Gud. Som tur var har det funnits präster som ändå gjort det till något högtidligt och fint för de par som har valt att ta emot kyrkans välsignelse.

I veckan beslutade kyrkostyrelsen om en ny ordning för partnerskapsvälsignelse. Ärkebiskop Anders Wejryd säger så här i Kyrkans tidning :

– Människor som vill leva i en trofast kärleksrelation kan nu erbjudas välsignelse över sin relation i en offentlig gudstjänst. Det är ett viktigt beslut!

För mig är det alltså ett viktigt steg att betona att det handlar om en offentlig gudstjänst. Att den homosexuella kärleken inte är något fult och skamligt som ska gömmas undan och som möjligtvis kan välsignas i ett litet privat sammanhang i något själavårdssyfte.

Det som nu har blivit Pride-festivalen arrangerades första gången 1979 under namnet Homosexuella befrielseveckan. Redan året därpå började man fira kärlekens mässa som avslutning. För många som aldrig känt sig välkomna i kyrkan var det en vändpunkt. Prästen Ludvig Jönsson, som var kyrkoherde i stockholms domkyrkoförsamling och den som öppnade kyrkportarna för Kärlekens mässa, sa

- Där kärlek sker, sker något heligt.

Jag är övertygad om att han har rätt.


(Så nu kan jag alltså gifta mig, måste bara bli sugen på det först, bli friad till eller ta saken i egna händer och fria. Men det dröjer nog några år det. Vi har inte så bråttom.)

Vaka

Igår satt jag bredvid en man när han tog sitt sista andetag.

Jag höll hans hand. Den var varm, länge.

Jag önskar att det lämnat spår i huden, i handflatan, i fingertopparnas snirkliga tryck.

Inuti mig finns han kvar.

Den deprimerade reportern

Igår såg jag dokumentären Den deprimerade reportern på TV. Den väckte många tankar som jag burit med mig idag. Tankar och funderingar kring det lite mer fyrkantiga som diagnos och behandling och det större, som bemötande och det unika med varje individ och därmed varje individs depression.

Den deprimerade reporten, jag har tyvärr glömt hans namn, hade hamnat i en djup depression. Till skilnad från den "vanliga" patienten var han oerhört inläst på ämnet då hans intention tidigare varit att göra en dokumentär om just depressioner. Han visste alltså vad det fanns för olika behandlingsmetoder och hade läst utredningar om hur väl dessa fungerade. Alltså kunde han tydligt säga vad han ville ha, nämligen ETC och medicin. Det dröjde trots detta tre månader innan han kunde börja sin elbehandling. Tre månader av lidande.

Reportern betonade vikten av tala om depressionen som en sjukdom. Inte för att stämpla människor utan för att ge dem hopp. Jag tror att det är bra. På samma sätt som det inte går att säga till en förlamad (om man inte är Jesus) "Ta din bädd och gå" så kan man inte be en deprimerad människa att skärpa sig. Alltså tror jag det finns något hoppfult i diagnosen. Den säger att du har en sjukdom. Dessa negativa tankar och denna orkeslöshet är inte du. Det handlar inte om att bita ihop och kämpa vidare. Det handlar om att hitta rätt hjälp. Diagnosen kanske också kan vara ett sätt att lättare acceptera att så här är det nu. Just nu är det nattsvart, men det skulle kanske inte behöva vara så. Diagnosen kan också avskriva viss skuld på det sättet att man kan tillåter sig själv att vara just så förlamad som man är och inte kräver av sig själv att man ska orka det som man gör när man inte är inne i en djup depression.

Där menar jag dock att man måste vara skeptisk mot att alla med en diagnos ska ha samma behandling. För någon behövs terapi, KBT eller psykodynamisk, för någon annan räcker mediciner och för en tredje behövs en kombination.

Vi är unika och vi är komplicerade. Vi finns i ett sammanhang och vi behöver bli sedda som dem vi är. Vi är en kropp och en själ och de går inte att skilja åt.

Jag tror dessutom att den psykodynamiska teorin snuddar vid något av det allra viktigast då den säger att det inte är metoden som är det viktigaste utan relationen som uppstår mellan terapeuten och patienten. Där vill jag inkludera allt bemötande. Det handlar om respekt, om att bli bemött med värme och medkänsla om att få känna att man är en människa som är värd hur mycket som helst.

Miljömärkt?

Jag har en fundering kring det här med krav. Är det verkligen så att det är bra för miljön att vi köper kravmärkt. Självklart är det bättre än att inte göra det. Men är det bra?

Handlar det inte i vis mån om att fly från skulden och det dåliga samvetet. Istället för att ifrågasätta om jag verkligen behöver produkten i fråga, så köper jag den ekologiska varianten, betalar några kronor extra och känner mig som en god människa.

Igår var jag på konsum och blev sugen på kikärtor. Jag sträcker mig efter Saltå kvarns kravmärkta koncervburk och upptäcker samtidigt att samma märke finns som torkade (heter det så?) kikärtor. Också dessa är ekologiska. Jag blir nästan irriterad. Fan att det ska vara så svårt att få känna sig som en duktig människa. Inser ju snabbt att det är oerhört mycket mer miljövänligt att köpa de torkade kikärtorna där säkert fem, sex konservburkar färdiga ärtor ryms i bara en liten, liten kartong. Tänk vilken besparing det innebär i frakt.


På båda dessa varor finns ett kravmärke. Jag kan välja den enkla och smidiga lösningen med koncervburken och slippa allt grejs med att lägga i blöt och koka flera timmar. Men det ger mig inte längre samma skuldlättnad.

Med tanke på hur lite jag har att göra på dagarna så hade jag inte något val. Och det blev inte burken på bilden. (Även om den är väldigt fin)

Liten grön är:

*en plats där jag tänker skriva saker att ställa krav på mig själv att det ska vara bra, genomtänkt och unikt. En kravlös blogg om man nu kan önska sig det utan att därmed ställa orimliga krav.

*mina tankar om tro, miljö, kyrka, etik, politik och samhället i stort.

*stulet från en vegetarisk kokbok, Schücks Gröna, där smårätterna kallades just detta, medan huvudrätterna fanns under rubriken stor grön.