Den deprimerade reportern

Igår såg jag dokumentären Den deprimerade reportern på TV. Den väckte många tankar som jag burit med mig idag. Tankar och funderingar kring det lite mer fyrkantiga som diagnos och behandling och det större, som bemötande och det unika med varje individ och därmed varje individs depression.

Den deprimerade reporten, jag har tyvärr glömt hans namn, hade hamnat i en djup depression. Till skilnad från den "vanliga" patienten var han oerhört inläst på ämnet då hans intention tidigare varit att göra en dokumentär om just depressioner. Han visste alltså vad det fanns för olika behandlingsmetoder och hade läst utredningar om hur väl dessa fungerade. Alltså kunde han tydligt säga vad han ville ha, nämligen ETC och medicin. Det dröjde trots detta tre månader innan han kunde börja sin elbehandling. Tre månader av lidande.

Reportern betonade vikten av tala om depressionen som en sjukdom. Inte för att stämpla människor utan för att ge dem hopp. Jag tror att det är bra. På samma sätt som det inte går att säga till en förlamad (om man inte är Jesus) "Ta din bädd och gå" så kan man inte be en deprimerad människa att skärpa sig. Alltså tror jag det finns något hoppfult i diagnosen. Den säger att du har en sjukdom. Dessa negativa tankar och denna orkeslöshet är inte du. Det handlar inte om att bita ihop och kämpa vidare. Det handlar om att hitta rätt hjälp. Diagnosen kanske också kan vara ett sätt att lättare acceptera att så här är det nu. Just nu är det nattsvart, men det skulle kanske inte behöva vara så. Diagnosen kan också avskriva viss skuld på det sättet att man kan tillåter sig själv att vara just så förlamad som man är och inte kräver av sig själv att man ska orka det som man gör när man inte är inne i en djup depression.

Där menar jag dock att man måste vara skeptisk mot att alla med en diagnos ska ha samma behandling. För någon behövs terapi, KBT eller psykodynamisk, för någon annan räcker mediciner och för en tredje behövs en kombination.

Vi är unika och vi är komplicerade. Vi finns i ett sammanhang och vi behöver bli sedda som dem vi är. Vi är en kropp och en själ och de går inte att skilja åt.

Jag tror dessutom att den psykodynamiska teorin snuddar vid något av det allra viktigast då den säger att det inte är metoden som är det viktigaste utan relationen som uppstår mellan terapeuten och patienten. Där vill jag inkludera allt bemötande. Det handlar om respekt, om att bli bemött med värme och medkänsla om att få känna att man är en människa som är värd hur mycket som helst.